Referat skrivet av Lisbeth Karlsson
FORL, som står för Feline Odontclastic Resorptive Lesion, är en tandsjukdom som är så vanlig på katt att man tror att en tredjedel av alla katter drabbas någon gång i livet. För att bättre beskriva sjukdomen och att den inte bara drabbar kattdjur har man bytt namn till TR (Tooth Resorption).
Nedbrytningsprocessen resulterar i ett hål i emaljen ner till pulpan, oftast på utsidan av tanden, som är olika smärtsamt hos olika individer. Nedbrytningen angriper även roten varför det kan vara svårt att se förändringar utan att röntga. Trots många års forskning vet man inte vad som orsakar sjukdomen och den kan inte förebyggas utan bara behandlas.
Den drabbade katten kan visa smärta från munnen och få svårt att tugga. Den kan gnissla tänder eller tappa maten men i vissa fall blir den bara dämpad och tillbakadragen. En del katter slutar helt att äta och kan behöva vätsketerapi och sondmatning för att komma i så god kondition som möjligt innan en narkos. För att göra en korrekt bedömning av vilka tänder som bör tas bort kan veterinären göra en kombination av tandundersökning med bomullstops/tandsticka eller en spetsig tandsond samt tandröntgen. När tänderna tas ut görs det kirurgiskt under narkos med intubering (en slang i luftstrupen). Tänderna är ibland så angripna att man efter bedömning med hjälp av röntgen amputerar tandens krona. Om roten finns kvar ska hela tanden extraheras. Man syr ihop tandköttet över sårhålan efter tanden med stygn som löser upp sig själva samt ger kompletterande smärtlindring under ingreppet och några dagar efteråt. Mjuk eller flytande föda är att föredra ett par dagar efter ingreppet. Ibland kan komplikationer uppstå som att stygnen lossnar eller att det uppkommer infektioner.
Katten kan klara sig bra utan sina kindtänder. Huggtänderna har störst betydelse för att katten ska kunna jaga byte och försvara sig. Drabbas din katt av TR ska inte riskerna för eventuella komplikationer väga emot att hjälpa katten till ett smärtfritt liv.
Läs hela artikeln skriven av veterinär Hedvig Armerén i Doggy Rapport nr 2 2010