Ormbett hos hund

Av Christophe Bujon

Det är sällan som djurägare ser att hunden eller katten blir ormbiten. Ofta upptäcker de endast att djuret mår dåligt och blir svullet i den del av kroppen som man kan misstänka att en orm har bitit i. Veterinär CHRISTOPHE BUJON beskriver bland annat vad ett ormbett innebär för hunden och vilka behandlingar som används idag.

Huggormen (Vipera berus) är den enda vilt förekommande giftormen i Skandinavien. Giftet innehåller bland annat en blandning av enzymer (till exempel proteaser, fosfolipaser, hyaluronidas etcetera) som ger en skada runt bettet och som löser upp blodkropparna. De startar också frisättningen av en mängd kroppsegna ämnen (till exempel histamin, prostaglandiner och bradykinin) som bidrar till effekten av ett huggormsbett. Giftet kan även påverka blodets koagulationsförmåga.

En huggorm kan producera tillräckligt med gift för att döda en människa och det har förekommit att så stora djur som nötkreatur har avlidit efter ett huggormsbett.

När en huggorm biter så anpassar den mängden gift som den sprutar in efter omständigheterna. Man tror att ormen sprutar in mer gift om den ska döda ett byte än om den till exempel biter i självförsvar. Det förekommer även bett utan gift. Detta kan bero på att bettet endast var menat för att skrämmas men det kan även vara så att ormen tidigare har bitits (vid till exempel jakt) och tömt sin giftblåsa så att den är tom vid det aktuella bettet.

Variationen i mängden gift som sprutas in gör även att reaktionen efter ormbett kan variera mycket.

De flesta bett på hund och katt inträffar mellan april och november. Det är mest unga djur (under fyra år) som råkar ut för ormbett och det verkar vara lite vanligare att hondjur blir bitna än hanar. Vanligast är att hundar och katter blir bitna i ansiktsregionen eller i tassarna.

Symtom

Vid ett huggormsbett uppstår en blödning i området. Vätska sipprar ut i vävnaden och djuret får ödem samt inflammation som ger en mycket kraftig svullnad. Ofta blir även huden missfärgad.

En kort tid efter ormbettet, oftast inom en timme, så blir djuren trötta och matta. De vill ligga och inte röra på sig. Samtidigt kommer svullnaden. Om de blivit bitna i halsregionen kan andningen bli ansträngd.

Frisättningen av kroppsegna ämnen (se ovan) som reaktion på giftet kan ge symtom som kräkningar, diarré och smärta i buken. Det är inte sällan som det utvecklas spasm i luftrören och djuret får svårt att andas. Andra symtom är ökad puls, blodtrycksfall och till och med chock. Ibland påverkas nervsystemet, njurarna och även blodbilden (blodets sammansättning) kan förändras genom att de röda blodkropparna kan börja brytas ner.

Dessa symtom brukar komma inom några timmar efter bettillfället. Om ingen svullnad uppkommit inom sex till åtta timmar efter bettet, och inte heller några effekter på till exempel blodtryck och puls setts, borde det vara ganska säkert att ormen inte injicerat något gift. De svåraste symtomen uppträder om ormen injicerat gift i en blodkärlsrik vävnad som ger snabb spridning av giftet.

Behandling

Behandlingen går ut på att minimera den skada som giftet orsakar. Man bör därför försöka begränsa spridningen av giftet i kroppen. Det gör man genom att hålla den bitna kroppsdelen stilla och hålla hela djuret stilla så att blodtrycket inte höjs och att blodcirkulationen inte ökar.

Kortison eller antiserum
På senare tid har man diskuterat om djuren ska behandlas med kortison eller antiserum. Flera av de större smådjursklinikerna i Sverige har slutat ge kortison och behandlar djuren med vätska och antihistaminer. I allvarligare fall, och fall som tillhör riskgrupperna (unga, äldre och mycket små djur) ger man även antiserum. Att ge antiserum är inte helt riskfritt eftersom det kan ge överkänslighetsreaktioner som ibland är våldsamma.

På både hund och människa används antiserum endast när cirkulationen är kraftigt påverkad och när behandlingen av symtomen inte ger tillfredsställande resultat eller när symtomen återkommer. Man ger antiserum till djuren även vid svårare symtom som långdragna eller återkommande mag-tarmbesvär, ödem med risk för lufthinder, uttalad luftrörsspasm, ökande svullnad som sannolikt kommer att sprida sig över bålen. I tveksamma fall tittar man efter förändringar i blodbilden, koagulationsrubbningar och förändringar i EKG (ElektroKardioGram = registrerar hjärtmuskelns aktivitet).

Många djurägare har fortfarande kortison hemma för att ge vid ormbett och många kliniker ger fortfarande kortison så fort som möjligt för att hindra en mycket kraftig och smärtsam svullnad. Kortison trycker ner kroppens produktion av till exempel histamin, vilket är ett svar på giftet men som i själva verket påverkar kroppen negativt och ökar inflammationen.

Senare studier har inte kunnat visa att kortisonet skulle vara skadligt men man har inte heller sett större överlevnad på djur som fått kortison jämfört med dem som enbart behandlats med stillhet, vätska och ibland även antihistamin och/eller anti-serum.

På kliniken begränsas djurets rörelseförmåga genom att man lägger det i en bur och man ger vätska i form av dropp för att motverka att blodtrycket faller kraftigt.

Om allmäntillståndet och andningen blir kraftigt påverkade kan det bli nödvändigt att ge adrenalin och antihistaminer.

Man har diskuterat att kortison inte hjälper vid huggormsbett och till och med skulle kunna vara skadligt. Det behövs dock fler vetenskapliga studier för att visa vad den optimala huggormsbehandlingen är.

Antibiotika
Förr så sattes alltid antibiotika in som behandling. Det är numera omdiskuterat eftersom de flesta antibiotika som sätts in har tveksam effekt mot de bakterier som finns i ormens mun.

Smärtstillande
Eftersom svullnaden efter ett huggormsbett kan göra mycket ont rekommenderas ofta att ge någon form av smärtstillande preparat.

Svullnaden når sin maximala storlek inom 48 timmar och försvinner sedan inom loppet av tre till fyra dagar.

Eftervård

De första två veckorna efter ett ormbett bör hunden ta det lugnt och endast gå ut för att uträtta sina behov och sedan gå in igen. Muskelaktivitet bidrar till att sprida giftet. Eftersom giftet kan ha orsakat skador på de inre organen som till exempel hjärtat och njurarna så vill man ge dessa en chans att läka innan hunden gör något ansträngande.

De flesta hundar återhämtar sig bra efter ett huggormsbett men upp till fem procent blir så sjuka att de avlider. Man har även sett hundar som mått bra i flera dagar och sedan plötsligt avlidit på grund av hjärtpåverkan.

De som dör är vanligen inte de djur som blivit bitna i nosen utan de som blivit bitna i tassar och framben. Man anser att detta beror på att muskelarbetet i benen gör att giftet sprids mer effektivt. Det är därför mycket viktigt att de djur som blivit bitna i extremiteterna hålls så stilla som möjligt. Enstaka fall som har blivit bitna i halsen har fått kraftiga blödningar i området men det är mycket sällan som djur kvävs till döds på grund av svullnad i halsen.
Under rehabiliteringstiden bör man kontrollera att hundens kroppsfunktioner fungerar normalt, det vill säga att hunden äter och dricker normalt samt har normal urinering och normal avföring.

Det rekommenderas sedan att man efter cirka två veckor tar ett blodprov (och eventuellt även ett urinprov) för att kontrollera funktionen på de inre organen (lever och njure) och ett EKG för att se om hjärtat har skadats. Detta är extra viktigt på arbetande hundar.

Christophe Bujon
Veterinär CHRISTOPHE BUJON är specialist i hundens och kattens sjukdomar och arbetar vid Regiondjursjukhuset Bagarmossen.

Artikeln är tidigare publicerad i Doggy Rapport nr 2:2007 (för artikel inkl. litteraturlista se länk).

För ytterligare läsning, se även Sveriges Veterinärförbunds norm för behandling av huggormsbett på hund.